Problemet:
Deltagarna har svårt att lyssna färdigt på den som talar. De talar i mun på varandra, avbryter varandra. De minst framfusiga får inget sagt och tystnar till slut.
Metod:
Den som har ordet håller i en token [ˈtəʊk(ə)n], en fysisk sak som symboliserar att man äger ordet. När talaren är klar lämnar man ”token” vidare till nästa talare.
En token kan vara vad som helst som går att hålla i handen, t.ex. ett leksaksdjur, en (avstängd) mikrofon, en boll eller pinne eller något annat man kommit överens om. Eftersom arrangemanget är till för att tysta den som inte kan behärska sin iver att få tala, gör det inget om den token man väljer kan uppfattas som litet barnslig eller tramsig. Det gör det ofta lättare att avväpna laddade situationer med ett leende.
Det kan räcka med att bara placera en (fejk-)mikrofon på mötesbordet utan kommentarer. En mikrofon signalerar att man ska tala i den och att det är den som håller i mikrofonen som har ordet. Mötesdeltagarna upptäcker snart spontant att mikrofonen kan användas på detta sätt (Janlén 2014).
Janlén, J. (2014). Passiv coachning (Presentation vid Agila Sverige 2014 – Space 5 juni, Stockholm). [2016 May 17]